Det som göms i snö

Jan tog bandet ur stereons kassettdäck, samtidigt som han med ena handen tryckte in rätt PIN-kod pĺ mobiltelefonen. Bandet lirkade han in i sin spor-tigt neongula freestyle, och telefonen slank ner i den fodrade rockens inner-ficka. Han gick ut, lĺste dörren och satte pĺ sig de nyinköpta hörlurarna med surroundljud. Han mĺste ha tryckt pĺ playknappen utan att veta om det, för i hans öron ljöd nu en mjuk röst, som han visste tillhörde Gladys Knight. För säkerhets skull, eller snarare av gammal vana, kände han pĺ handtaget till den lilla hyreslägenheten, liksom för att förvissa sig om att han lĺst. Utan att bry sig om att tända ljuset i trappuppgĺngen rann han nedför de tvĺ trapporna och ut genom porten. Det var mörkt ute, inte sĺ konstigt, egentligen, med tanke pĺ att det var mitt i februari och klockan över elva pĺ kvällen. Det snöade ymnigt, och himlen var faktiskt mer grĺ än svart. Inga stjärnor syntes, inte ens mĺnen. Det var som om nĺgon lagt ett stort och mjukt duntäcke över staden. Ett sĺnt där billigt, frĺn IKEA, men ändĺ ett duntäcke. Han stod en kort stund vid porten, tvekande om han skulle Eter-vända in igen, men övervann snabbt sin tvehĺgsenhet och tog ett bestämt kliv ut pĺ den snöklädda marken.

Han hade ingen aning om vart han skulle gĺ, impulsen som hade drivit ut honom i vinternatten fick föra honom dit den ville. Mekanist började hans ben röra sig i den mjuka snön. Pĺ bara nĺgon timme hade det kommit runt en halv decimeter bländvit nederbörd, och hans skor lämnade tyglida spĺr efter honom. Snart skulle de emellertid vara övertäckta, och ingen skulle veta att han gĺtt där. Ingen i hela världen skulle ha en aning om att hans skor lämnat flyktiga märken efter sig pĺ ett ark, som hela tiden suddades ut av den envisa moder natur. Snön träffade hans huvud, men inte pĺ ett obe-hagligt sätt, som när det blĺser och det känns som om man fĺr hundratals nĺlar i ansiktet. Nej, det kändes mer likt en lätt beröring av en sval gĺsfjä-der. Det var nollgradigt ute , och luften kändes ren och klar. Jan hade aldrig tyckt om vintern, men det här vädret gjorde att han kände sig trygg, som i skydd av snöflingorna som omgav honom.

Gladys hade tonat ut, och ersatts av Mungo Jerry. Utan att tänka pĺ det föll Jans gĺng in i rytmen av melodin, och han märkte först när den var slut att han gĺtt sĺ fort att han blivit andfĺdd. Han saktade ner en aning, och vände upp sin vänstra handled för att se pĺ klockan, men pĺ hans underarm satt bara ett litet slitet vänskapsband han fĺtt av sin systerdotter. Han mĺste ha glömt att ta pĺ sig klockan. Eller hade han omedvetet lĺtit bli att ta den pĺ sig? Nu var han inte bunden av nĺgot, utan kunde lĺta vad det nu var som drev honom leda honom vidare mot det mĺl han inte kände till.

Hans tankar började vandra, och han tänkte pĺ allt som hänt under veckan. Stressen pĺ jobbet, alltid var det nĺgot som inte var klart. Det första ĺret hade han försökt vara i fas med det arbete som skulle vara klart pĺ fredagen, och om han inte det tog han med sig jobbet hem för att ägna sig ĺt detta under helgen. Efter en tid hade han dock insett att det var omöjligt att göra pĺ det sättet, om han inte ville fĺ magsĺr inom ett ĺr, och gjorde som de äld-re, och mer erfarna kollegerna; glömde arbetet i det ögonblick han passerade fretagets portar. Nu var det han själv som förde arvetr vidare, genom att ge de nya medarbetarna ett ord pĺ vägen. Fyra ĺr gĺr sĺ mycket fortare än man tror, och han räknades redan till en av veteranerna pĺ tidningsredaktionen. Man hade haft en stor omsättning av personal den sista tiden, och han hade snabbt befordrats till reklamchef. Lönen var helt okej, och han trivdes med sitt arbete. Vid tjugonio ĺrs ĺlder hade han nĺtt dit han planerat vara vid femtio. Detta hade lett honom till det vägskäl där han mĺste bestämma sig för om han ville fortsätta satsa pĺ sin karriär, eller nöja sig med sitt liv.

Han var nära att snubbla över det, föremĺlet som lĺg där, mitt pĺ trottoaren. När han borstade bort det tunna snötäcket med ena foten, sĺg han att det var en handväska. Det var inget märkvärdigt med den, svart fuskskinn med silverspänne. Nyfiket plockade han upp den för att undersöka dess inre. Väskdissektionen resulterade i besvilkelse. I handväskan fanns inget, förut-om ett läppstift och nĺgra papperslappar. Dĺ väskan inte verkade vara nĺ-gon dyrbar accessoar sĺg Jan ingen anledning att bemöda sig om att den kom tillbaka till sin ägarinna. Eller ägare, i dagens frigjorda samhälle. För-modligen hade väl nĺgon blivit av med den till förmĺn för en skrupelfri väsk-ryckare. Innehĺllet av vikt var säkert lĺngt borta, vid det här laget. Samtidigt hade Dinah Washingtons smäktande röst dött ut, och skulle snart ersättas av Louis Armstrong, men i den korta pausen däremellan hörde Jan en svag, mekanisk refräng av ”Smĺ Grodorna”. Förklaringen torde vara att han spelat över bandet sĺ mĺnga gĺnger att det blivit utslitet, och hans fantasi spelade honom ett spratt.

Han böjde ner en gren av en kal björk och hängde väskan pĺ den. Det sĺg lite underligt ut. Som en fĺfäng primadonna höll trädet handväskan längst ut pĺ ett av sina spretande träfingrar. Man kunde nästan föreställa sig att trädet öppnade väskan och med läppstiftet mĺlade en liten, karminröd mun pĺ den ärrade barken. Pĺ nĺgot sätt var trädet mycket likt mĺnga av dagens självsvältande supermodeller. Utan sitt gröna bladverk gav björken ett smĺtt anorektiskt intryck, med sina smala grenar. Jan skrattade högt för sig själv, och funderade en stund över huruvida bjorken skulle ta illa upp, för att han hängt väskan pĺ den. Han beslutade sig för att den inte skulle misstycka, och lämnade kvar handväskan pĺ grenen.

Jan fortsatte sin nattvandring. Snöandet hade upphört, nu, och vinden hade tilltagit i styrka. Han började känna av kylan och bestämde sig föĺ att gĺ hem. Pĺ vägen tillbaka passerade han trädet, där han hängt väskan. Den var fortfarande kvar, och pĺ hĺll sĺg det ut som om björken vinkade glatt till honom med den. När han nästan passerat trädet fick han en ingivelse och snappade ĺt sig handväskan. Han stoppade den innanför rocken, och begav sig vidare hemĺt.

Med ett ljudligt stön masade sig Jan ur den stora sängen, som varje morgon alltid verkade vara paradiset pĺ Jorden. Pĺ gatan utanför passerade bussar med rasslade snökedjor, barn skrek och nĺgon stressad person tutade fre-netiskt ĺt den trögt krypande vintertrafiken. Världen hade vaknat, och anta-git en air av liv och rörelse. Golvet var kallt i den lilla lägenheten, och med trippande steg skyndade han ut till dörren för att hämta tidningen. Först förstod han inte vad det var som lĺg där bredvid morgonnyheterna, men strax mindes han gĺrdagens äventyr. Han glömde med ens tidningen och bar med sig handväskan till köket. Den här morgonen riktades hans uppmärk-samhet inte mot livsmedelsreklam och arga insändare. Nej, frukostläsningen koncentrerades instälet till de smĺ anteckningslapparna som fanns i väskan. Det var som att tyda ett kodat sprĺk. Fragment av meningar, namn och siff-ror samlades i en till synes oförstĺelig härva. Det enda han lyckades uttyda var ett telefonnummer till nĺgon som hette Lotta. Jan stoppade numret i fickan och reste sig frĺn frukostbordet. Jobbet väntade.

Timmarna gick ovanligt lĺngsamt. Visst fanns det mycket att göra, och chefspositionen innebar en stor portion ansvar, men särskilt stimulerande var det inte att ständigt vara auktoritetsfiguren som alla pĺ avdelningen vände sig till. Faktiskt hade han trivts bättre med att ” jobba pĺ golvet &#8221. Han stack ner handen i byxfickan och fingrade pĺ den lilla lappen med telefon-numret. ännu hade han inte bestämt sig för om han skulle ringa eller inte. Vad skulle egentligen syftet vara? Han kände inte personen som lappen till-hörde, än mindre kvinnan som numret gick till. Han beslutade sig för att glömma hela historien och kasta handväskan i sopnedkastet sĺ fort han kom hem.

- Ja, det är Lotta, svarade rösten i andra änden av linjen.

Hej, jag heter Jan Karlsson.

Han förstod inte vad han höll pĺ med. Varför gjorde han det här egentligen? Nĺgot svar hade han inte pĺ den frĺgan. Det enda han visste var att han gjorde det.

Jaha? Svarade kvinnan med ett frĺgande tonläge.

Jo, jag har hittat en handväska som jag tror tillhör nĺgon du känner. Ditt nummer fanns pĺ en lapp i den.

Det blev tyst en lĺng stund.

Hallĺ? är du kvar? frĺgade Jan osäkert.

Var det en svart väska med rött axelband? Rösten lät svag och rädd.

Ja, precis. Vet du vem den tillhör? Jan började ana att nĺgot var fel.

Skulle vi kunna träffas och prata om det här? Rösten var pĺ väg att spricka, och Jan hörde att kvinnan desperat försökte samla sig sĺ pass att hon inte skulle börja grĺta.

De satt bĺda tvĺ pĺ ett litet fik, en bit utanför centrum. Händerna lĺg sam-manflätade mitt pĺ det runda bordet mellan dem. Det hade inte varit svĺrt för Jan att känna igen Lotta. Hennes grĺtsvullna ögon hade avslöjat henne. Hon hade en bylsig, hemstickad tröja pĺ sig, och hĺret var uppsatt i en knut pĺ hjässan. Det sĺg ut som om hon inte sovit mycket under natten. Efter nĺgra minuters tystnad Lotta börjat tala. Hon berättade att väskan som Jan hittat tillhörde en kvinna vid namn Regina Engmark, hennes syster. Efter en fest dagen innan hade inte Regina svarat i mobiltelefonen. Lotta hade ringt flera gĺnger, bĺde till hemmet och mobilen. När hon klockan tio pĺ morgonen fortfarande fĺtt nĺgot svar, ringde Lotta till polisen. Efter att ha suttit i en telefonkö i tjugo minuter och därefter tvingats utkämpa ett verbalt fältslag med en växeltelefonist fick hon sĺ prata med en polis. Man hade torrt konstaterat att Regina inte ens varit försvunnen ett dygn, och bad henne ĺterkomma om inte systern dykt upp inom tjugofyra timmar. Sĺ had Jan ringt, mitt pĺ dagen, och sagt att han hittat systerns handväska.

Rĺnaren hade huggit henne i bröstet med en ispik, och länsat hennes handväska. Sedan hade han snabbt försvunnit frĺn platsen. Chockad hade Regina satt sig ned, lutad mot ett träd, en björk. Blodet bildade röda konstverk pĺ marken, men täcktes snart av den tungt fallande snön. Snart hade hon glidit in i medvetslöshet, och hörde inte telefonen som spelade ” Smĺ Grodor-na” genom hennes grĺa parkas. Hon hade inte dött av hugget, utan av kölden. Nästa dag hade hon upptäckts av en morgonpigg hundägare med en nyfiken boxer. Man sĺg henne knappt. Snön hade täckt henne, och hon var vänd bort frĺn vägen. Hennes ansikte hade varit oskuldsfullt vitt, vitt som snön..
                                                 на главную страницу